Först var det ner. Sen var det upp ett litet tag. Sen var det ner igen. Och nu efter en natt med alldeles för lite sömn och för mycket grubblande så är det ännu mer ner.
Så trots alla uppmuntrande kommentarer (stora kramar till er alla) så känns det inte bra. Kanske känns det bättre om ett par dagar, just nu är jag besviken och känner mig misslyckad. Skulle vilja vara en fyraåring som bara ställer sig rakt upp och ner, gråter och skriker JAG VILL INTE. För jag vill inte. Så är det bara.
5 kommentarer:
Men man får reagera så och vara både arg och ledsen och besviken. Än har den lite tid på sig även om sannolikheten för vändning kanske minskar - men uteslutet är det väl inte innan allt startat ändå? Sök på tvärlägesbebis eller bebis i tvärläge på FL och läs vad några andra berättat - för en tjej vände den på sig fyra timmar innan förlossningen, om jag inte minns fel. Sen är det kanske ingen tröst - den bästa trösten är nog att få vara arg, besviken, förbannad och ledsen tills man fått ur sig det - och då kanske försöka att acceptera att naturen är lurig, att man tyvärr inte kan välja och att det förhoppningsvis, trots allt, kommer att bli väldigt bra på andra sidan. Mångamånga omtankar. TOkmånga, faktiskt.
Åh, jag har sökt ska du veta ;) FL är länsat på information! Det värsta med den här känslan är att det inte finns någon att ta ut sin ilska på, jag vill vara ARG på någon!!! Jag vill skrika och gråta och få utlopp för mina känslor. Men så kommer jag på att det är ju bara slumpen och naturen som gör att det blivit såhär. Inatt fick jag för mig att jag inte kommer tycka om vår bebis bara för att jag är så arg just nu, men Jens försäkrade att det inte kommer bli så. Tack för all omtanke, och tack för att du hittade hit, det är skönt när någon förstår som går igenom samma sak (nästan)...
Ja, det är i princip samma sak vi går igenom - även om den här har tendenser att ligga nedåt nu - men hela vägen har den ju legat på tvärsen genom varje ultraljud och senast häromdagen så tippade den ju ner igen, så jag ser det inte som självklart att den ska ligga kvar, även om sannolikheten ökar att den gör det för varje dag som går och utrymmet minskar. Jag tror inte att din kärlek till barnet kommer att påverkas - men nu är du arg och kanske lite chockad och besviken för att du laddat för en annan utgång - och det är väl inte konstigt att reagera så? Självklart vill man, i det här läget vi är, vara normal - så jävla normal man bara kan. Det jag tänker hela tiden är vilken osannolik lycka det är att vi bor i det här fantastiska landet med den här fantastiska vården - att vi har chansen att bli "upptäckta" och få planerade snitt. Fatta om det var 40 år sen eller om vi bodde i ett utvecklingsland eller långt ute på vischan i Kaukasus eller where ever där man inte har läkarhjälpå på det här sättet eller där man helt enkelt inte kollas så noga - där dog man ju i barnsäng av en sån här anledning. Kommer ungen inte ut så kommer den inte ut - men här, hos oss, kommer den ut. Sen kanske inte som vi vill och hoppas - men på ett väldigt smidigt sätt. Nu ska jag inte leka trösterska på något vis - men jag tror att jag får skriva till dig eftersom jag kånkar liknande tankar trots allt. Vi har inte sett utgången för detta och för mig tycker jag personligen att det är SKITJOBBIGT att ladda för två mycket potentiella scenarier - dels ska jag öva profylax och ladda för en vaginal förlossning men OCKSÅ för att jag, inte alls osannolikt, kommer att snittas. Jag måste ha två dörrar öppna och det känns jävligt ansträngande - speciellt som jag är så jävla läkarrädd. Om jag inte var så obekväm och rädd vore det lite lättare. Vi försöker att hålla humöret uppe, du. Vill du ta en fika någon gång så är jag i krokarna.
JÄTTEKRAAAAM!
Men oj då. Vad snopet det blev. Men jag är säker på att det kommer att bli fantastiskt ändå. Som du säger, om två veckor har du en bebis i famnen i stället för i magen! Kram!
Skicka en kommentar