Midsommar 2011

Har äntligen tömt systemkameran på bilder. I år gjorde vi midsommar till family business och åkte på en dagsutflykt till Grinda. Spännande båtfärd för Molly, mysig picknick och lite dans runt stången. Dagen toppades med att vi såg en hund gå runt med Ottos napp i munnen. Den enda vi hade med oss. Och eftersom våra barn är, och alltid har varit, något av napp-konnesörer så funkade ju inte Esska-napparna som jag kunde köpa i den lilla skärgårdshandeln. Så båtresan hem fick helt enkelt genomlidas med lite Otto-skrik. Hepp.

En lugn och rejält mysig midsommar. Att vara bara vi är inte så bara.

Otto 11 månader

Idag blir han alltså 11 månader, vår lilla bebis som snart inte är bebis längre. Om bara en månad har han funnits hos oss i ett helt år, något vi betecknar som sinnessjukt med tanke på hur fort den här tiden har gått. Ska inte gå in på det som hänt, vill mer fokusera på vår lille kille.

Otto är såklart ett fantastiskt barn, han bidrar verkligen till vår familj med sin alldeles egna personlighet. Vid första anblicken, och när han får omges av andra barn och människor, är han alltid glad. Det är vad vi får höra; åh vad glad han är! Men si, skenet kan bedra. Frågar du mig så är han faktiskt ganska gnällig, lite arg och oerhört krävande. Jag får gärna bära runt på honom hela tiden, och för varje decimeter jag är ifrån honom växer aggressionen. Det bästa är om vi är hemma hos nån och leker, är på öppna förskolan eller t.ex. kulturhuset. Då är han sitt nöjda och glada jag. Om han gör något han inte får och man då säger ifrån (nej, Otto eller ajaj!) så börjar han gråta. Oerhört känslig liten figur har vi fått, något vi måste ta med oss och tänka på, särskilt eftersom hans storasyster inte någonsin brytt sig om tillsägelser.

Men jo, ibland så kan han leka själv och för tillfället så är han intresserad av att plocka i och ur saker ur burkar och trä på klossar på Brio-hunden Puck. Han hasade ju från sex månaders ålder och för ungefär en månad sen började han krypa. Numera ställer han sig upp mot allting och promenerar vant runt i rummen. Äter gör han helst själv och då mest vår mat (burkar funkar absolut inte annat än i fruktform), sover gör han nätterna igenom i sin egna säng men i vårt rum. Molly tycker inte att han ska ha några saker ifred men börjar nog tycka att han är lite rolig att vara med. Bara han håller sig på replängds avstånd, för någon kroppskontakt får absolut inte uppstå.


Älskade älskade fina unge. Vi tycker det är så himla roligt att du vill vara vår lillebror. Nu ser vi fram emot din första födelsedag och att du börjar gå!

Allt det som hände

Vi har ju haft för oss. Inte fortfarande bakis om man säger så, det fick gå över ganska snabbt under lördagen men det var värt det för jag hade riktigt kul. En redigt kul kväll kan man sammanfatta det.

Den här klänningen hade jag. Utan byxor runt anklarna. Från Zara.

I söndags vaknade liten man med 39 graders feber. Jag tog med mig stor tjej till Kulturhuset och tillsammans hade vi en helt underbar dag (med undantag för ett redigt sammanbrott utanför Polarn o Pyret i Gallerian).

Söndagsgodis i kön till Rum för barn.

Igår fortsatte feberyran och jag kände mig helt off (jo, vi sov alla fyra i dubbelsängen den natten och jag fick platsen mellan barnen) så Molly fick vara hemma med oss. Saltkråkan - redigt bra. På kvällen gjorde jag en matlista t.o.m. den 1 juli och handlade all mat (plus blöjor och lite hygien-stuff) för tusen jäkla spänn. Hur billigt? Galet billigt.

Idag har jag lämnat stor tjej på dagis, gått upp till Fridhemsplan och köpt hylla till gästtoaletten, hängt med gnällig och trött mini-man, hämtat Molly på dagis (hon skulle krama och vinka till alla kompisar och fröknar minst tio gånger), varit i parken och köpt mat i "Cirkuskiosken" som drevs av en fantastisk nioåring, sprungit hem i ösande regn, bevittnat årtiondets åskväder på nära håll, lagat mat, tagit med mig underbar dotter och köpt beggad spark-/sittcykel av Linda K, upplevt dagens andra oväder och nu slutligen: kaffe i soffan framför SYTYCD.

Ska fyllas med saker. Kan Skanska snälla försöka bygga lite tristare badrum.
De här är ju för festliga.

Imorgon. Otto 11 månader. Whaaaat?

För nån vecka sen lärde han sig trä på klossarna på Brio-hunden.
Han gör det snabbt och jag är grymt impad.

Inte så bra

Det går inte så bra för mig att uppdatera här inne märker man. Livet liksom tuffar på, som vanligt. Otto utvecklas i så snabbt tempo att han knappt hinner med själv och det vet ni nog vad det innebär. Kaos i liten kropp. Så eftermiddagarna kan bli lätt panikslagna. Matlagning och hysterisk pojk går liksom inte jämt upp.

Molly däremot går igenom en helt fantastisk period. Det känns verkligen som att vi har en nästan-tre-åring här hemma. Vi pratar och målar vattenfärger och filosoferar och funderar och pysslar och leker och röjer. Ibland en del fighter också såklart men oftast kan man faktiskt prata med henne. Inte i torsdags förstås. Då satt hon på trottoaren och tjurade och ville bara NEJ. Då satte jag mig ner på marken bredvid henne. Oslagbar min. Typ: vad i h*****e gör du mamma???

I helgen har vi tagit med barnen på restaurang. Båda vägrade sova. Det var kul. Inte. Vi har badat i plaskdamm, jag har ätit middag med annan mamma (jo, vi pratade lite barn men inte bara), köpt utemöbler till balkongen (det var ju bara ett år sen vi flyttade in) och druckit lite rosevin. Myst.

Inga bilder idag tyvärr. Kanske en annan gång!

Svordom med fult ord här

Kanske kan denna funka...

Vi gick till parken i förmiddags. När vi kom fram insåg vi att den lille mannen slängt iväg sin snutte ur vagnen. Jag trippar hela vägen tillbaka hem och återvänder till parken UTAN SNUTTE. Vi har nu utlyst katastroftillstånd här hemma och söker febrilt på nätet efter inköpsställen. Eventuellt kanske vi kan hitta en liknande. Håll tummarna för vi överlever inte natten utan.

Kina, marängsuisse och Mora

På väg upp till Gävle i fredags stannade vi till i Kina. Bizarro.

I Gävle grillade vi och åt marängsuisse. Molly fick lördagsgodis och mamman och pappan fick sovmorgon och siesta. På väg hem lyssnade vi på P3 dokumentär om Cobra-gruppen som höll Stockholmspolisen och Säpo i sitt grepp under 1983. Spännande.

Idag var jag, Molly och mormor och såg Mora Träsk. Precis när vi hoppade på spårvagnen dök det ner några små droppar i backen, skyfall under hela färden ut till Djurgården (som tog minst en halvtimme) och när vi klev av var det blå himmel igen. Timing deluxe. Direkt efter uppvisningen av progg-pensionärerna satt vi i bilen i 75 minuter för att ta oss till födelsedagsfirande på Ekerö.

Livet hörrni

Det bara rullar på. Barn barn barn barn barn. Och en man. Vänner? Ja just det såna finns också. Men varför träffa vänner själv när man kan träffa de med barnen. Typiskt oss morsor att göra så.
"Ska vi ses?"
"Ja gärna, parken efter dagis?"
"Perfekt!"
En farsa hade sagt såhär:
"En öl ikväll"
"Oh yes"

Barnen lever fortfarande. Höromdagen googlade jag på "tvåbarnschock" i hopp om att hitta fler som upplever att den där chocken aldrig tar slut. Alltså. Otto är så otroligt krävande för det mesta. Nu måste man dessutom vara orolig för honom för han ställer sig mot möbler och tror att HAN KAN GÅ?!?! Det kan han inte men det har han inte vett nog att förstå. Molly testar mig till det yttersta och gör allt tvärtom. Ofta tycker jag att jag hanterar det bra men ibland kan även mitt tålamod ta slut (tro det eller ej).

Idag efter dagis (ehum... förskolan) var vi i parken. Där var det allsång med Pippi Långstrump och Molly tog tag i första bästa tjej och började dansa. Jätteglad. Sen drog hon. Bort från oss. Otto fick precis mellis så det var bara att slänga i honom det sista och sen jogga efter. Vagnen kunde jag knappt se och där fanns min väska med allt. Barn eller allt, man väljer liksom alltid barn då. Sen var det rutschkana, kasta sten nerför rutschkana, bli sur, ramla i backen upp till rutschkana, byta arm på Otto (kramp), jogga efter Molly som klättrat upp på cykelkarusellen, sätta ner Otto på marken, snurra runt cykelkarusellen med åtta barn på, ta bort sanden ur Ottos mun, snurra mer, notera att Otto suger på en sten, upp med honom på armen igen, jogga efter Molly upp till nästa lekpark, försöka prata med dotter som ignorerar, lyfta upp lealös dotter från marken, ha skrikande barn som vägrar stå på ståbräda, gå själv, bara "bäja mamma", gå ner till mcdonalds (ja jag veeeet men Jens skulle jobba sent) under högljudda protester, skaka av utmattning, äta (nåja), byta blöja på Otto (lämna vagn och bord men ta med två barn in till skötbordstoan), bråka med fröken-tvärtom hela vägen hem. Väl hemma däck på golvet, bus, skratt och mys.

Jag vet ärligt talat inte, men jag tror min kropp kommer gå av på mitten snart. Längtar tills Otto lär sig gå och inte är så frustrerad hela tiden. Han kan bli så ARG. Igår kväll fick jag snällt gå och bära honom tills Jens kom hem, allt annat var värdelöst och jag kan ju inte ha honom skrikandes det går bara inte.
Och ja, det är klart Molly reagerar på det här. Hon är inte ofta såhär omöjlig men när hon vill så kan hon och då får hon ju uppmärksamhet. Men jag hade hellre gett henne lite positiv uppmärksamhet än alla dessa "nej" och "kom nu" och "sluta nu". Är så trött på mig själv.

Känns som att allt varit så negativt här inne på sistone. Oftast har vi ju det jättemysigt ihop. Vi är mycket ute och leker, sjunger och dansar, blåser såpbubblor och träffar kompisar.

Noll rutiner

Kämpar som ett djur för att försöka få till sovrutiner med Otto men det verkar helt omöjligt. Han är ju tio månader gammal snart, han borde ju verkligen ha listat ut hur han ska sova och han borde sova två gånger om dagen. Som det är nu så är han ett gnällmonster hela morgonen, somnar när vi går till dagis, sover max en timme. Vaknar och är trött och gnällig. Vaken ett par timmar. Sover nån timme till. Och sen börjar och fortsätter eftermiddagen med gnäll. Det bästa är om han kan somna en gång till på eftermiddagen men det kräver en enorm arbetsinsats och då har jag ju alltid Molly som kräver sitt. Såklart.

Är så trött på allt gnällande. Jag har lyssnat på gnäll i fem dygn konstant.

Sova eller inte sova?

Just nu är det "inte sova" för vår lilleman. Han tajmade pappans resa med en sömnstörning de luxe. Grattis till mamman som fått kämpa som ett djur för att få lite lugna stunder. Igår vägrade han somna men däckade till slut vid 22.30 när vi kom hem från myspysig grillkväll hos morbror och company. Sovmorgon! Tänkte jag nästan. Icke. Om man inte tycker att 5.45 kan klassas som sovmorgon. Men då kanske liten man vill sova extra mycket på dan istället? Inte det nej. Klarvaken och superkrävande från 13-tiden till 20.

Den trötthet jag känner nu är utanför denna värld. Och ändå sitter jag här i ett desperat försök att få en ytterst liten känsla av egentid. I natt nån gång kommer pappan hem om vi har tur, hans resor har varje gång (jag skojar inte) innefattat flygstrul av olika dignitet. Så härligt.