Ingen vacker plats

Ibland undrar man vilken värld vi lever i. Läste en artikel i mama (inte DN, min amningshjärna gjorde sig påmind) idag om fosterfamiljer, det var en familj som berättade om när de fick hem sina första fosterbarn. Det var två pojkar - en som var två år och en som var sex månader. Den sistnämnde var helt slapp i kroppen och i nacken, de misstänkte att han i princip legat ner sen han föddes. Föddes till missbrukande föräldrar som var oförmögna att ta hand om sitt barn. Jag kan titta på Molly och nästan börja gråta av oförståelse, hur kan man behandla sitt lilla barn (eller vilket litet barn som helst) på det viset? Hur kan en så oskyldig varelse bli så styggt straffad? Tänker också på den brutala orättvisan; par som är så förmögna att ta hand om ett litet barn, som har kärlek i överflöd och som försöker månad efter månad, år efter år, utan att få en liten egen varelse att lägga under sina vingar. Hur rimmar det i vår värld? Hur man kan tro på någon form av Gud när det ser ut så, det är totalt ofattbart för mig. Jag har förvisso blivit uppvuxen under mantrat "livet är inte rättvist" men där går banne mig gränsen.