Så länge jag kan minnas har jag velat jobba med hår, jag lovar att mina Barbie-dockor och penntroll var de mest välfriserade i den här delen av den civiliserade världen. Mitt egna hår fick stå pall för diverse frisörexperiment, likaså min systers som var tjockt och väldigt lockande för flinka hårfixarfingrar. Min mamma fick en gång, med ren handkraft, slita en piggförsedd locktång i bitar för att rädda syster från en snaggad lågstadietid. Den bästa modellen av alla var däremot morfar; hans ögonbryn behövde såklart friseras med jämna mellanrum!
Numera klipper jag alla som vågar sätta sig i min frisörstol. Tro det eller ej, men min syster har faktiskt vågat sig tillbaka vid ett fåtal tillfällen. Den enda anledningen till att jag aldrig exekverat mina frisördrömmar är att jag som ung frisöraspirant lovade (verkligen LOVADE) min mormor att aldrig bli frisör. Det var trasiga ryggar, giftiga medel, händer som aldrig skulle bli sig lika. Löftet hållet.
Men. Med jämna mellanrum googlar jag "frisörutbildning" och drömmer mig bort. Björn Axén vill ha tvåhundratusen för att lära mig klippa hår. Toni & Guy ungefär hälften. Sen vaknar jag upp till verkligheten; ni vet den där med en kvarts miljon i studieskulder för en fin-fin ingenjörsutbildning som inte gör mig lycklig. Mitt hjärta slits itu!
1 kommentar:
Gört!!! tA LÅNET O GÖRT! Man har bara ett liv o det ska fyllas med gladsker. Kram o pepp!
Skicka en kommentar