Lord above, please ta bort min jobbiga förkylning! I torsdags när jag vaknade frågade jag min man varför han hade stoppat ner en kaktus i halsen på mig och spelat fotboll med mitt huvud under natten. Tyckte det var onödigt. Onödigt och dumt. Jens svor sig fri och jag blev lite lugnare, efter att mina halsmadlar rykte för tio år sen (shiiit, är det så länge sen???) så har jag haft ont i halsen max 24 timmar åt gången, sen brukar bacillerna flytta på sig (förmodligen för att det inte finns något att sätta sig på). Men inte den här gången, nej då. Däremot förökade de sig och kusinerna flyttade upp till öronen. I natt sov jag tolv timmar och nu på eftermiddagen sov jag middag, under mina vakna stunder har jag mest gått runt och suckat (och städat duschen, men det gick av bara farten). Nu hoppas jag bara att det var Molly som smittade mig så att jag inte kan smitta henne. Jens har fått en lindrig släng såklart, man delar väl på allt i ett äktenskap? Mucoangin och honungste har varit mina bästisar i helgen...
Vi avslutade i alla fall helgen med danska potatisar som plockades upp ur jorden i morse och danska wienerbröd som förhoppningsvis bakades i morse. Mamma och pappa har varit på en liten golfweekend och käkade middag med oss (läs: gosade med Molly) innan de åkte hem. Molly som för övrigt satt på golvet, gnuggade ögonen och trött-gnällde redan vid halv sju fick hoppa ner i sängen (efter en deciliter välling, hurra!) fick hoppa upp igen efter bara ett par minuter eftersom hon tydligen inte alls var trött (när ska man lära känna sitt barn?) vilket var räddningen för mormor och morfar som annars hade kommit till ett sovandes barnbarn. Molly var vaken till ungefär nio och vägrade sen sova i sin egen säng. Skrik och panik. Till slut kapitulerade jag och nu sover hon i vår säng. Jaha liksom, vad var det för fel på hennes säng helt plötsligt?
Jens åkte med mamma och pappa hem till dem för att kolla på nån töntig NHL-match. Han hade kunnat kolla här hemma också men min brorsa skulle dit och Jens ville väl ha lite hockey-intresserat sällskap kanske. Det vill säga inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar