Is no more

Det var med en liten sorgetår jag skilde mig från min leverfläck idag. Den har alltid funnits där, suttit som en liten kompis i ljumsken. Det krävdes lite djupandning (tack för det, profylaxen), två bedövningssprutor, en kirurg, en kirurgassistent och sju stygn för att avlägsna oss från varandra. Eller som läkaren skrockande sa: "höhö, det blir som ett litet blindtarmsärr det här". Det smartaste av allt är nog ändå att jag hade valt ett par vita byxor dagen till ära. De klarade sig i och för sig, men ändå.