Fy fan, jag hade valt både pest och kolera framför den här förbannade tanden. Efter tre dagars Alvedon-knaprande och tre onda nätter kapitulerade jag och ringde tandläkaren. Han drog ut den på stört. Först var det skönt, för bedövat ansikte är lika med inget ont. Nu har jag jävligt ont.
3 kommentarer:
Aj! Aj! När man själv har tandvärk så förstår man hur ont de små har när deras små tänder ska titta fram.
Stackars! :(
Du har fått en bloggaward av mig :)
Anna: Ja, tanken slog mig också! Vi försöker alltid vara generösa med alvedon till molly när vi misstänker tänder vilket jag är glad för nu!
Kikki: Men gud så spännande, tack!
Skicka en kommentar