Att åka tub

Dagens tunnelbanemanöver började med att hissen mellan biljetthall och plattform stod på reparation. Då hade jag redan stämplat rämsan och hade perrongen inom synhåll, bara två "små" trappor som skilde oss åt. Jag bumpar INTE ner en bugga för två trappavsatser, litar inte på att handtaget stannar kvar i chassit så länge. Så det var bara att ta sig ut ur den varma biljetthallen och gå utvägen till andra sidan av perrongen. Egentligen inte så märkvärdigt jobbigt för mig, tråkigare för killen i rullstol som kom efter mig som jag meddelade den strålande nyheten för. Men hade inte hissen varit trasig vid vår nedgång, då hade jag inte fått åka med världens mysigaste förare. När vi kom fram till T-centralen ett par minuter senare ropade han nämligen ut följande i högtalarna när vi gick av: Välkomna till T-centralen, hoppas ni får en trevlig fredag och en trevlig helg, glöm inte att le lite extra till varandra idag! Är det inte precis vad ett reastressande huvudstadsfolk behöver höra ibland så säg? Tänk om alla skulle vara lite gladare och le lite mer åt varandra, skulle det inte kännas lite härligare att leva då?