Det tål att sägas igen, och det kommer definitivt sägas fler gånger. Vad är det för fel på tiden? Det går så hysteriskt fort ju. Nu är lilla bebisen ett halvt år gammal och vi börjar inse att han inte kommer vara bebis hela sitt liv. Jag tänker ofta på dagen han föddes. Hur varmt det var ute, hur veckorna innan hade gått i slow motion och hur jag vaknade varje morgon med exakt samma känsla i magen - nähä, det blir ingen bebis idag heller, hur vi nervöst väntade på att få komma in till förlossningen den där onsdagen för igångsättning, hur det länge var oklart hur han egentligen låg därinne, hur dimmiga de första fyra timmarna av förlossningen var av konstant smärta och hyserisk inblåsning av lustgas, hur väl jag minns narkosläkarens ansikte - de där snälla ögonen som gav mig tillbaka till världen, hur sommarregnet öste ner utanför fönstret och syresatte luften mitt i natten, hur jag kämpade för att få honom så långt ner i bäckenet att jag skulle få trycka ut bamsebebisen, hur jag ÄNTLIGEN fick upp honom på bröstet och hur blå, skrynklig och torr han var av att ha legat i magen på övertid. Jag kommer alltid få en speciell känsla i magen när jag tänker på den dagen. Torsdagen den 22 juli. Samma känsla fast annorlunda som jag får när jag tänker på måndagen den 1 september. Jag kan förnimma dofterna av de olika sjukhusen i min näsa, jag vet exakt vilken tid på året som luktar sådär ljuvligt som våra barns födelsedagar.
Otto är sin systers exakta motsats. Hon sov och höll sig lugn, henne behövde vi aldrig barnsäkra nånting för. Hon låg där man la henne eller satt där man satte henne. Otto. Han är sjövild. Snurar mellan mage och rygg och gör magpiruetter på parketten. Ser han en blomma när man har honom i famnen så laddat han all kraft som hans tiokilos-kropp kan frambringa och kastar sig handlöst. Sitter han i gåstolen så tassar han i ilfart mot väggutagen och blir en lång orm som ska stoppa in fingrarna i de två hålen (nej, han når inte än som tur är). Sova? Det kan man göra när man blir gammal, resonerar den lilla mannen. Och nu får jag tänder! Skriker han, dag som natt. Jag vill att ALLA ska veta att jag får tänder och det gör ONT så in i h-vete! Typiskt killar att vara så dramatiska. Men mitt i allt detta intensiva och sömnlösa så är han så fantastiskt underbar och go. Han skrattar bara man ger honom ett uns uppmärksamhet, kittlar man honom så kiknar han. Så fin. Och en så naturlig del av vår familj. Han och Molly börjar utveckla sin syskonrelation så smått och hon klappar på honom (varvar lilla gubben med lilla gumman) och ger honom nappen med stort tålamod. Jag behöver aldrig oroa mig för att hon ska vara elak mot honom om jag går in i ett annat rum en stund.
Livet som två-småbarnsförälder har börjat komma på plats. Hösten var intensiv och stundom alldeles för jobbig men vi har tagit oss igenom den första perioden och känner oss mer sammansvetsade och har koll på varandra nu tror jag. Jag känner mig mycket lugnare och kan för första gången njuta av att vara ensam med barnen. Det känns riktigt roligt att tänka på framtiden och allt roligt vi ska göra tillsammans!
Bilder på 6-månaderskillen kommer!
3 kommentarer:
Åh så fint du skriver. Jag förbereder mig på att vi kommer få det precis likadant, Clara och Molly är nog inte helt olika när du beskriver henne så är det som om du beskriver vår Clara, och jag förbereder mig som sagt att vi har en liten vilde i magen nu. Jag längtar riktigt efter att få bli två barns mamma nu :)
Vad fint du skriver. Hej killen och välkommen till familjen! Jättejättefint.
Skrev en kommentar förut men den verkar ha försvunnit i cajberspäjs :)
Jag fick tårar i ögonen när jag läste ditt inlägg för det var så fint skrivet och det är så mycket som jag känner igen mig i! Hoppas allt är bra med er! Maria (s-svall)
Skicka en kommentar