Tystnad

Har tillbringat tre dagar på hjärnkontoret nu, funderat och funderat över vad som händer på jorden, i vårt samhälle och (tyvärr) i min och min familjs omedelbara närhet. Jag blev inte särskilt förvånad när jag öppnade nyhetssidorna på mobilen i lördags kväll, detta är något som jag faktiskt har gått och oroat mig för en tid. Det som skrämmer och förvånar mig mer är tystnaden som följde, både på bloggarna jag följer och på facebook. Det känns som att ingen vågar ta itu med detta, att man är skrämd till tystnad.

Är det här något vi ska vänja oss vid nu? Det är en bräcklig balansgång för jag vägrar låta mig skrämmas av idioter men jag kan villigt erkänna att jag inte kommer ta med mig barnen ner på stan och vistas i vältrafikerade områden under en bra tid framöver. Rädslan och oron kommer ändå att sitta som en liten envis kompis på axeln ett tag.

Jag är inte rädd för islam eller muslimer. Jag är stolt över att vårt land och vår befolkning välkomnar människor som av olika anledningar inte kan stanna kvar i sina hemland och att vi kan erbjuda de här människorna friheten att tycka och tro vad de vill. Jag är inte heller rädd för att alla vita män från Örebro ska vara våldtäktsmän eller att alla stornäsade kvinnor från Tyskland ska mörda barn med en hammare.

Jag är rädd för extrema, hjärntvättade idioter som på felaktiga grunder utför illdåd i religionens namn. Idioter som inte går att värja sig mot, det spelar ju ingen roll hur många poliser som patrullerar på gatorna eller hur många extra väktare som går i tunnelbanan. Jag är rädd för vilket samhälle våra barn kommer att leva i om 50 år. Jag är rädd för hur de som har ett utseende från mellanöstern ska behandlas framöver. Och jag är rädd för hur det nya partiet i riksdagen reagerar på lördagens händelser. Jag hoppas att ni sex procent av det röstande svenska folket SKÄMS nu. Om vi tillåter vårt samhälle att bli ännu mer segregerat och hotfullt så har terroristerna vunnit.

Detta är en kamp mellan gott och ont, inte mellan två religioner.