Utan svårigheter

kan jag säga att jag har haft en av de vidrigaste och mest utmanande dagarna i mitt liv hittills. Under gårdagen prioriterade jag minst först, d.v.s. MVC-besök och sen läkarbesök för Mollys öron. Själv hamnade jag sist, inget konstigt med det. Idag var det dags för mitt läkarbesök (hatar vårdcentralen, är så så så glad att Mollys mormor och morfar gett oss en försäkring med ett privat vårdalternativ inbakat) och vilken mardröm. Laddad med allt tålamod jag kunde uppbringa tog jag en långpromenad (i tid alltså, i meter är det inte mer än 500) till vårdcentralen med mitt ansikte som är halvt förlamat av smärta. Jag visste att jag skulle få vänta länge då jag först suttit en halvtimme i telefonkö och fått beskedet att komma på öppen mottagning. Gjorde en fuling och satte upp mig på en lista till en läkare som bara hade en person uppskriven på sin lista. Jaja, konstaterad öroninflammation (och förmodligen bihålorna också) och en dunderkur med penicillin. Förbi apoteket och sen hem. Väl innanför dörren brast det. Jag har inte gråtit så mycket på flera hundra år. Ömkliga tårar för att mitt huvud höll på att sprängas, att Molly hade förvandlats till ett monster, att mina förvärkar inte blir bättre och att jag bara är trött av att inte ha fått sova på flera nätter. Nu har jag skickat ut Molly och pappa att köpa pizza och glass. Att kombinera en rejäl infektion med höggraviditet och en 20-månaders rekommenderas icke.