Livets stora gåta

För 365 dagar sen gick jag och la mig vid den här tiden. Morgondagen bar på ett stort äventyr i sin ryggsäck, en händelse vi gått och längtat efter i nästan nio månader. Jag ville vara utvilad. Två timmar efter att jag hade somnat vaknade jag igen. Jag klappade min stora runda mage som innehöll en varelse vi ännu inte hade fått träffa. Hon kändes så nära men ändå så ofantligt långt borta. Efter en tids funderande tog jag med mig min kudde och mitt täcke och la mig i soffan. Jag slog på TV:n. Det gick en gammal film som handlade om Anne Frank och andra världskriget. I en av de sista scenerna går en kvinna runt i Hitlers bunker och säger godnatt till sina barn som sover i flera våningssängar, där långt under marken. När hon har pussat dem på pannan så lägger hon en giftampull mellan deras tänder och klämmer åt med händerna mot hakan och hjässan så att tänderna slår ihop och knäcker ampullen. En efter en får sina korta liv avslutade sådär i sömnen. Med tårarna rullandes på mina kinder, och armarna stadigt runt min stora mage med en sovande bebis i, funderade jag på hur det egentligen står till om man är kapabel att döda sina barn. Den scenen har etsat sig fast i mitt minne och förmodligen kommer jag alltid att gå och lägga mig den 31 augusti och tänka på den natten år 2008. Natten före dagen då vi blev tre. Och samtidigt ett.