Ett litet utdrag ur livet

Jag hämtar fina stora lilla Molly på dagis mellan 15 och 15.30 och då går vi nästan alltid till parken. Otto sover kanske i vagnen, annars får han hänga med och kanske gunga lite eller bara sitta på armen. Vagnen är ingen plats för vaken son, då blir det avgrundsvrål. I alla fall så hänger vi i parken ett tag. När klockan börjar närma sig 16.30 börjar jag förvarna Mollsy-trolls att det snart är dags att gå hem. Åka tre gånger till, säger hon kanske då och så räknar vi tills hon åkt tre gånger till i rutschkanan. Sen ska man ta sig genom heeela parken med alla distraktioner. En liten avstickare till nåt kul här och nåt spännande där. Jag är glad om vi är hemma till 17. Det är nu LIVET börjar. Även kallat helvetet. Av med Mollys kläder. Otto börjar skrika och leka banan i vagnen. Upp med Otto och av med hans kläder. Molly vill titta på Bolibompa/Svampbob Fyrkant/Laban/whatever på datorn. Jag är bekväm mamma så då fixar jag det (tänker: chans till matlagning). Hmmm. Otto är inte nöjd på mage. Inte nöjd på rumpan. Inte nöjd i gåstolen. Inte nöjd i matstolen. Svettas lite och värmer middag till honom (tänker: Molly dör inte av att få mat tre minuter senare). Otto äter. Molly vill också ha fruktpure. Får fixa. Lite nöjdare barn. Men njaeeeee. Ändå inte. Nåja, gåstolen får duga. Börjar hacka lök. Nonot mamma! Fixar morot till Molly. Hackar lök. Sätter på pastavatten. Klockan är 17.30. Minst. Otto skriker och kör på mina fötter fur tusende gången med gåstolen och det gör förbannat ont. Ner med viltskav i stekpannan. Ottos missnöjda tutande övergår till vråååål. Molly gnäller som att ingen morgondag finns. Varför vet jag ännu inte. Eller jo. Trött. Såklart. Vrål och gnäll. Vrål och gnäll.

Meddelande till man: är du på väg hem snart?

Och så kan de vara så söta