Efter tre samtal till sjukvårdsrådgivningen igår så var vi på väg in till akuten med Molly. De som vi pratade med tyckte inte att vi skulle avgöra vad som var bäst för henne just då med de förutsättningarna. Men så ville hon ha glass helt plötsligt och sen nonot. Ja, morot alltså. Lite saft på det och vår Molly var helt plötsligt uppe och gick, hon som velat bli buren överallt hela dagen igår. Så vi avstyrde besöket på akuten i sista stund.
Idag har hon varit väldigt lik sig själv, om än en blekare, tröttare och smalare kopia. Hon äter små portioner av det hon vill och får behålla allt. Nu hoppas vi att det inte kommer fler bakslag bara.
4 kommentarer:
Stackare..hoppas hon är på bättringsvägen nu då.
Sen jag läste Gömda och Asyl får jag kalla kårar när folk bara nämner vätskebrist och att barnen bleknar och smalnar och ja du vet...
Fast jag är ju en riktigt harig hönsig bomullsmamma, en sån där som skulle vilja klä mina barn i bomull mot livets olyckor...
krya på henne nu och kram, Maja
Nä men vätskebrist ska man ta på allvar, men vi satt med en liten Molly på akuten i väldigt många timmar pga detta för snart två år sen och det enda vi fick var vätskeersättning så därför gick vi lite mer på magkänslan den här gången. Att hon däremot är så smal gör ont i mig, hon hade väldigt lite att ta av från början nämligen. Har inte läst böckerna (håller mig ifrån böcker där barn far illa för jag mår SÅ himla dåligt av det) men kan tänka mig. Tack för omtanken Maja!
Lilla gumman. Hjärtan och omtankar. Vi har numera alltid piggelin i frysen i händelse av det ni drabbats av - för ofta (inte alltid dock) går det bra att få i dem lite kall glass att suga på (vätska och energi). Jag lider med er. Ellen har också varit ganska drabbad av diverse infektioner i vinter och har inga resurser att ta av - nu petar ryggraden ut på henne och revbenen kan man nästan spela på. Jag vill i hemlighet hurra varje gång jag ser att hon äter så att hon i alla fall rimligtvis kan tänkas bli mätt - för det är långt ifrån varje dag. Kram och krya! /C
Tack söta C. Det blir ju så påtagligt när de redan innan är små spetor. Revben och magrutor, byxorna trillar ju snart av. Pluttan. Och jag är likadan - i det tysta jublar och sjunger jag hurra-sånger varje gång hon äter med aptit. Det sker inte varje dag här heller kan jag säga. Idag: sammanbrott över en bit banan som hon först bad om och sen vägrade äta.
Skicka en kommentar