Jo, det där med att sova

Vår son. Ottomanen. Han började ju sova pass på uppemot sju-åtta timmar när han bara var ett par veckor gammal. Precis som sin storasyster gjorde. Utåt sett var jag ju väldigt ödmjuk inför detta och ba: jaja, man vet ju aldrig vad som kommer hända, man får ju ta en natt i taget. I mitt lilla huvud däremot hoppade en glad liten figur runt och tjoade "vi har fått ännu ett sovbarn!! vi har fått ännu ett sovbarn!! vi har fått ännu ett sovbarn!!" Och så vidare. Vad som hände var att Otto tog fram en liten revolver och bara helt brutalt dödade den där lilla figuren med ett gäng skrikande skott. En typisk natt börjar med att han somnar (helt själv, so far so good) runt 19-tiden. Sen sover han till midnatt ungefär. Det är nu festligheterna börjar! Matparty varannan timme fram till klockan sex för då är det "GODMORGON nu SKRIKER jag tills jag får komma upp ur den här HELVETESSÄNGEN". För er som kan räkna subtraktion innebär det att vintertid är lika med morgon klockan fem. FEM! Ni förstår ju hur kul vi har det. Och ni förstår ju att jag måste ligga i sängen och sova om 13 minuter för annars är jag död imorgon.

Allvarligt talat så är det snart dags för avvänjning av det här beteendet. Anledningen till att lillebror kommit undan med det i ungefär två veckor är att jag varit så dyngtrött på natten så jag inte ens har reflekterat över vad klockan är och istället för att pluppa in en napp pluppat in en tutte. Så nu är han van vid att äta ofta. Ibland skjuter man sig jävligt bra i sin jävla fot.