Åka hiss

I måndags började vår nya vardag. Jens lämnar. Jag hämtar. Älskar att hämta min unge på dagis, det pirrar i magen mer och mer för varje steg jag närmar mig byggnaden där hon är, min skatt. Nåväl. Mollys innercity-dagis är inhyst i ett sutteräng-höghus. Förskola längst ner med utgång mot en liten park och även på entréplan två våningar upp. Resten är ett äldreboende (älskar kontrasten äldreboende-förskolebarn, tydligen brukar barnen gå luciatåg för tårögda pensionärer i december). Denna kombo gör att det är kodlås till varje dörr. Gamlingarna får inte smita. Inte barnen heller. Nåväl. Mollys avdelning ligger på entréplan och vagnsförrådet ligger längst ner. En kodad hissfärd två våningar blir det alltså varje gång. Igår när vi hämtade vagnen lyckades Molly helt ljudlöst springa tillbaka till hissen, trycka på knappen, kliva in i hissen och åka iväg. Kan ju meddela att mitt hjärta åkte hiss upp och ner, upp och ner för halsen. Vad gör man? Vilken panik! Hörde damrösten i hissen säga "entréplan" och sen dörrarna öppnas och stängas. Jag trycker febrilt på "hit"-knappen och försöker samtidigt ringa förskolans mobil. Hissen rör sig. Upp eller ner? Efter evighetslånga sekunder öppnas dörrarna framför mig och Molly kliver ut. Helt ovetandes. Unge.