När Otto kom till oss

Idag för ett år sen hade vi fått tid för igångsättning. Stockholm kokade. Förlossningssalarna var överfulla. Vi hade fått instruktioner att ringa in till SöS klockan 12 för besked, men då blev vi ombedda att återkomma klockan 14. Ringde igen, fortfarande fullt och de sa att de skulle ringa mig när de hade frigjort plats för oss. Vi hängde på mamma och pappas terrass och vid 17.30 bestämde jag mig för att gå och vila en stund. Hade precis lyckats slappna av och nästan somna när de ringer vid 18 och säger att vi är välkomna. Helt overkligt. Vi lämnade Molly och åkte in.

Vid 23 hade jag legat med CTG ett bra tag och de började sätta igång förlossningen. Vid 01 var värkarna igång med besked och jag minns knappt att jag andades fram till 04 då jag fick en epidural på rekommendation av barnmorskan. Det var som att återse livet, att ha värkar i fem timmar utan paus är inget man direkt sparar energi på. Här nån gång kom också det första regnet på flera veckor och jag bad Jens öppna fönstret till rum 7 på vid gavel för att få in massor av fräscht sommar-regns-syre. Nåväl, fick gå upp och kissa och sen gå och lägga mig och vila. Nån timme senare tog de hål på hinnorna och då började nästa resa, avslutningen. 9.52 kom han ut, vår stora lille kille som faktiskt hette Frank i ett dygn innan vi gav med oss och insåg att det var OTTO som hade kommit till vår familj. Så självklart.

Nu har det gått ett år av obeskrivlig kärlek.