När jag var sex och ett halvt år satt jag och väntade på att barnprogrammen skulle börja en vanlig lördagmorgon. Jag kommer aldrig glömma hur arg jag blev och hur jag klampade upp för trappan för att väcka mamma eftersom barnprogrammen var inställda bara för att en "gubbe hade blivit skjuten".
Den 11 september för tio år sen satt jag i datasalen i min nya stad Göteborg, på min nya utbildning, och fick ett upprört samtal från mamma som då befann sig på Rivieran. Jag visste med en gång att världen aldrig skulle bli sig lik och jag kommer aldrig glömma hur tyst det var i min nya stad, hur tyst det var på den fulla spårvagnen på väg hem till mitt rum jag hyrde.
Och jag kommer aldrig glömma att jag på min sons allra första födelsedag satt på ett McDonalds utanför Nimes och öppnade Aftonbladets hemsida med den ofattbara nyheten. Det är otäckt och overkligt och så himla sorgligt. För varje liv som rycktes bort finns en hel familj av makaber sorg.
• iPhonebloggat •
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar