Dagarna är dagarna...

För ett år sen gick jag och kände mig som en karaktär i måndag hela veckan. Varje kväll när jag gick och la mig så tänkte jag att kanske inatt... men så vaknade jag varje morgon med samma stora mage. I år är det en annan känsla - lite bättre med tanke på att frustrationen inte finns där - för vi vaknar till vårt sommarparadis igen och igen och igen. Det är mysigt och enkelt, vi äter när vi är hungriga, barnen får leka i sanden med mormor och morfar, vi badar massor och ja... Inte så mycket mer. Jag och Jens har hunnit med två löprundor i morgonsolen vilket är helt otroligt med tanke på hur mycket min kära make avskyr jogging. Nu laddar vi för vår lillkilles ettårsdag på fredag och det faktum att jag och Jens samma dag tar vår spanska lilla hyrbil bort mot Italien för ett liguriskt/svenskt/arabiskt bröllop.

Just det. Vi har ju åkt hit till Costa Blanca i 23 år nu och i princip aldrig varit med om att det varit några brännmaneter men i förrgår blev jag rejält bränd på båda vaderna i knädjupt vatten och idag (på en annan strand) var det massor av maneter (både brännande och icke-brännande). Grymt irriterande. Ont gjorde det också, sabla ting. Så nu ska man oroa sig för både stark sol OCH manetjäklar för barnens skull...