Hon måste ha tagit något slags utvecklingssteg nyligen och ut kom ett nytt litet barn. Hon fullkomligt bubblar nu. Allt ska pratas om och inget kan vara hemligt. Efter helgens spontan-övernattning hos mormor och morfar började hon helt plötsligt ropa efter "Peter!". Min pappa. Hon räknar 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 12, 14 och känner igen siffrorna 1, 2 och 3 när hon ser dem. "Vet du vad, mamma?" går hon runt och frågar men sen kommer inget mer. Försöker förklara att när man frågar "vet du vad?" så måste man berätta något så nu säger hon "vet du vad, mamma?... berätta!" istället. På dagis säger de att hon har börjat ta mycket mer plats, att hon gärna ställer sig upp på samlingen och berättar massor med saker. Tänk att hon lever ett eget liv med egna kompisar på dagarna, det gör mig lite tårögd faktiskt. Och så kan hon rita huvudfotingar, runt stor huvud med ögon och mun, fyra armar och två ben. Ofta även med skor. Däremot så är hon som en liten skrikande mask om hon ramlar när vi är ute, då får man hjälpa henne upp. Fortfarande en riktig latmask när det kommer till grovmotoriken.
Idag hade hon skippat lunchvilan på dagis så hon somnade i vagnen på väg hem från parken (vi går ofta till parken när jag hämtat henne på dagis). Vid middagen grät hon fram repetitiva "maaammmaaa" första kvarten, sen åt hon upp sina makaroner efter lite avledande ap-lek. Måste älska henne ändå.
5 kommentarer:
Fantastiskt, underbart och jätteroligt. När Louise var liten svarade hon bara "hallå" i telefonen. Mamma sa till henne att nästa gång hon svarar måste hon svara med sitt namn. Sagt och gjort, nästa gång det ringde lyfte Louise på luren och sa "hallå, mitt namn".
Imponerande! Duktiga tjejen :)
Underbara unge! :) Vad stora dem har blivit nu, det märks så tydligt när man är hemma med bäbis som inte gör mycket väsen av sig :) Stoppa tiden!
Jag tycker den här tiden är roligast utvecklingsmässigt! Om man ser förbi trotsen...
Visst är det så häftigt! wow, liksom, här är storbarnen! Ellen kör ofta "Mamma, jag ska berätta en sak!" "Ja, berätta?" trevar jag. "Alla barnen är på dagis. Dom är inte hemma hos miiiiig". Om och om igen. Eller: "Mamma, kommer du ihåg när..." Det kör hon mycket med nu. "Kommer du ihåg när du var och lekte med mig på dagis? Kommer du ihåg när vi var hos mormor? Kommer du ihåg när jag fick apelsinen av killen när vi åt sushi?". Perspektiven börjar komma - även om allt i dåtid är "I går", så finns det där. De är inga småbarn längre.
Skicka en kommentar