Har precis varit och sett Precious. En tung film, men ändå med en gnutta ljus och glimtar om hopp. Hjärtat klappade emellanåt så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ur kroppen, ilskan brände på kinderna. Det är så märkligt att en människa efter åratal av fysisk och psykisk misshandel, efter att ha fött två av sin pappas barn, har en sån kraft och vilja att fortfarande leva och vara en "vanlig" människa. Att något ljust kan komma ur ett sådant avgrundsdjupt mörker. Märkligt. Men fantastiskt! Man går från biostolen med en sorgsen men hoppfull känsla.
Jag tvekade länge innan jag gick och såg den här filmen. Det kändes jobbigt. Men när jag funderade på det så kände jag att jag får helt enkelt gå och se den, in the name of alla som lever i ett liknande helvete. Jag tycker de är värda det. Att just jag går och ser filmen kanske inte gör sån fantastisk skillnad men man kan inte heller bara gå runt i sin bomullsvärld där det värsta som händer är att Molly snubblar och slår sig eller att hon är lite ledsen när vi lämnar henne på dagis. Nu ska jag bara öppna ett hem för unga mödrar med dysfunktionella hemförhållanden så är cirkeln sluten.
Nej men allvarligt. Gå och se filmen. Det är bara att göra det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar