Det bara rullar på. Barn barn barn barn barn. Och en man. Vänner? Ja just det såna finns också. Men varför träffa vänner själv när man kan träffa de med barnen. Typiskt oss morsor att göra så.
"Ska vi ses?"
"Ja gärna, parken efter dagis?"
"Perfekt!"
En farsa hade sagt såhär:
"En öl ikväll"
"Oh yes"
Barnen lever fortfarande. Höromdagen googlade jag på "tvåbarnschock" i hopp om att hitta fler som upplever att den där chocken aldrig tar slut. Alltså. Otto är så otroligt krävande för det mesta. Nu måste man dessutom vara orolig för honom för han ställer sig mot möbler och tror att HAN KAN GÅ?!?! Det kan han inte men det har han inte vett nog att förstå. Molly testar mig till det yttersta och gör allt tvärtom. Ofta tycker jag att jag hanterar det bra men ibland kan även mitt tålamod ta slut (tro det eller ej).
Idag efter dagis (ehum... förskolan) var vi i parken. Där var det allsång med Pippi Långstrump och Molly tog tag i första bästa tjej och började dansa. Jätteglad. Sen drog hon. Bort från oss. Otto fick precis mellis så det var bara att slänga i honom det sista och sen jogga efter. Vagnen kunde jag knappt se och där fanns min väska med allt. Barn eller allt, man väljer liksom alltid barn då. Sen var det rutschkana, kasta sten nerför rutschkana, bli sur, ramla i backen upp till rutschkana, byta arm på Otto (kramp), jogga efter Molly som klättrat upp på cykelkarusellen, sätta ner Otto på marken, snurra runt cykelkarusellen med åtta barn på, ta bort sanden ur Ottos mun, snurra mer, notera att Otto suger på en sten, upp med honom på armen igen, jogga efter Molly upp till nästa lekpark, försöka prata med dotter som ignorerar, lyfta upp lealös dotter från marken, ha skrikande barn som vägrar stå på ståbräda, gå själv, bara "bäja mamma", gå ner till mcdonalds (ja jag veeeet men Jens skulle jobba sent) under högljudda protester, skaka av utmattning, äta (nåja), byta blöja på Otto (lämna vagn och bord men ta med två barn in till skötbordstoan), bråka med fröken-tvärtom hela vägen hem. Väl hemma däck på golvet, bus, skratt och mys.
Jag vet ärligt talat inte, men jag tror min kropp kommer gå av på mitten snart. Längtar tills Otto lär sig gå och inte är så frustrerad hela tiden. Han kan bli så ARG. Igår kväll fick jag snällt gå och bära honom tills Jens kom hem, allt annat var värdelöst och jag kan ju inte ha honom skrikandes det går bara inte.
Och ja, det är klart Molly reagerar på det här. Hon är inte ofta såhär omöjlig men när hon vill så kan hon och då får hon ju uppmärksamhet. Men jag hade hellre gett henne lite positiv uppmärksamhet än alla dessa "nej" och "kom nu" och "sluta nu". Är så trött på mig själv.
Känns som att allt varit så negativt här inne på sistone. Oftast har vi ju det jättemysigt ihop. Vi är mycket ute och leker, sjunger och dansar, blåser såpbubblor och träffar kompisar.
7 kommentarer:
Känner igen vissa delar av det du skriver. Clara har precis börjat med att så fort Charlie blir lite ledsen springer hon fram till mig och vill bli buren, så jag förstår ditt dilemma. Hoppas att allt ordnar sig snar.
En stor kämpa på kram från mig :)
Konstigt att du inte kom in på min blogg när du googlade på tvåbarnschock som inte tar slut haha. Nu tycker jag bara att jag hör (från de som har barn i ungefär samma som oss) "nu njuter vi verkligen av att få sova igen, de har börjat leka med varandra, man behöver inte hålla så stor koll..." Eh WHAT? Näru. Inte här... Och den eftermiddagen du beskrev kunde ha varit vilken dag som helst i höstas för mig. Du gör ett grymt jobb, och förr eller senare måste det ju bli "1,5 barn" som alla så käckt säger ;-)
Känner också delvis igen mig, iallafall i tvåbarnschocken som vägrar släppa. Det värsta har ju absolut lagt sig, jag är mer inne i en fas av att jag ofta funderar över varför i helskotta vi skulle ha två barn. Missförstå mig rätt, jag älskar Nils och skulle aldrig vilja vara utan honom. Ändå, hade vi nöjt oss med ett barn hade vi haft ett så lugnt och skönt liv. Lovisa var (och är för det mesta fortfarande) en superharmonisk tjej som är ganska stor nu och sköter sig själv till viss del. Vi hade kunnat sitta där med en kaffe/drink och bara softa hela semestern. Istället kommer vi ligga i med att jaga Nils tills vi kommer behöva semester efter semestern...
Suck. Känns så kasst på många sätt att tänka i de banorna. Otacksamt och hemskt. Samtidigt så vet jag att om vi hade nöjt oss med bara Lovisa så hade jag våndats över det. Känt mig ego och också nojig över att förlora mitt enda barn (mysko men så var det). Dessutom är jag själv ensambarn och hade inte med flit velat låta Lovisa också bli det.
Oj, vilken roman. Tvåbarnslivet framkallar mycket tankar. Men som du förstår, du är inte ensam om att på något vis ha fastnat i en lång tvåbarnschock.
Kram!
Och förresten, försök träffa dina vänner utan barnen istället. Du behöver komma iväg och få vuxentid med dem.
Mina vänner har börjat få barn först nu vilket har gjort att jag alltid har fått den egentiden och det är värt så mycket.
Haha förlåt att jag fnissar men jag måste, jag VET att det inte är snällt men mitt i kaoset så får man fnissa, och det går nog över, men känner igen det där att man skulle vilja ha bläckfiskens anatl armar ibland och att det mesta händer när det ena barnet matas...
kramar Maja
Haha, ja tvåbarnslivet är väl lite av en igenkänningsfaktor för er alla. Det är ju härligt mitt i allt det kaotiska som ni vet men ibland skulle man bara vilja trycka på paus en stund. Jag har verkligen börjat försöka hitta lite egentid och tar alla chanser jag kan till att få vara bara Jenny en stund ibland. Jag undrar hur jag kommer se på det här senaste året om ett par år. Förmodligen och förhoppningsvis med ett leende.
Tusen tack för all omtanke och feedback.
Åh men vilken igenkänning - Lillis är ju ff liten - men ahr, som jag sa, varit så arg arg arg. Och det är klart att storasyster reagerar - som Molly. Fröken tvärtom här också - och mycket nej, vänta nu, inte så, försiktigt, tänk på att Lill är liten, stopp, NEJ osv. Trots men också en reaktion på att inte vara ensam och få det hon så gärna önskar (=ostörd mammatid). Det är svårt - men det stundar ljusare tider - i alla fall är det vad alla tröstar mig med. Kram!
Skicka en kommentar