Är inne i en enorm svacka just nu. Både hemma och på jobbet lyser min dåliga självkänsla igenom ovanligt mycket. Otto är i en monster-period, det är det absolut mest påfrestande och prövande jag varit med om. Molly hamnar i kläm såklart och jag mår jättedåligt över det. Saken är den att Otto har tömt mina tålamodsreserver, det finns ingenting kvar. Minsta gnäll och jag är på väg ut genom ytterdörren. Vi har varit sjuka eller vabbat varje vecka sen den 30 januari. Allt detta påverkar såklart kärnan i vår familj, det stadiga äktenskapet som lagt grunden till allt och det känns nu som att vi sitter i en båt på ett stormande hav utan åror och försöker hålla i oss bäst vi bara kan. Jag ställer mig frågan om lösningen heter egentid, föräldratid eller familjetid.
Livet va. Så himla härligt ibland.
6 kommentarer:
Eller så är svaret bara tid - med tiden kommer Otto ur sin fas, med tiden blir det mindre sjukdomar och då blir det mindre slit på familjen! Om du vill kan ni komma hit imorgon efter dagis - det är ju alltid lättare att vara fler?!
Ni kan lämna barnen här på söndag en stund och ta en promenad i Ursvik eller lite shopping i Kista eller om ni vill vara bara J&J?!
Tråkigt att höra Jenny, jag har inte samma sorts svacka, men jag märker ibland att äktenskapet går på någon slags vardagslunk och med en jargong så som jag inte alls vill ha det. Det är trist. Jag börjar snart att jobba, nytt jobb! Hoppas det andra löser sig då. Hoppas det vänder för dig! Kramar
Skickar ett gäng kramar och hoppas det blir bättre snart!
Kram min fina! Saras förslag var fint tycker jag. Du får gärna komma hit en kväll om du har lust - middag bara vi två (och en busig katt men hon gör ju ingen förnär), bubbel, godis, film eller något annat lugnt för hjärnan. Kanske en kväll på spa till och med? Och tiden löser ju de allra flesta svackor. Det bästa med den här tiden är att våren är på gång, och med den sommaren. Livet är onekligen enklare på sommaren... Det märker jag tydligt efter en fullkomligt orkeslös och mörk vinter. Ta hand om dig nu - stora kramar!
Utan att gå in på närmre detaljer här i din blogg så kan jag bara säga att jag vet EXAKT hur du känner... hoppas allting löser sig. Stor kram!!
Hoppas det blir bättre snart. Men jag är helt säker på att de allra flesta känner precis som du då och då. (Och jag med!!!)
KRAM
Skicka en kommentar