26 oktober 2011

Det som jag har väntat på men aldrig trodde skulle hända

Okej, det kanske var lite väl dramatiskt. Men som vi har haft syskon som har bråkat här hemma. Eller bråkat, snarare varit avskyvärt elaka mot varandra. Som två motpoler, två magneter vända åt motsatt håll. Det har ibland räckt med en blick eller en enkel kroppskontakt så har det blivit ILLVRÅL. "Du får inte TITTA PÅ MIG OTTO!!". "Mamma, OTTO TOG PÅ MIG!!". Dunk, smäll, skrik och bråk. En dag tog Molly sats längs korridoren mot Otto som kom gående och knuffade honom så han flög baklänges och landade med huvudet i golvet. Man kan säga att en mamma blev väldigt, väldigt upprörd då.

Det har varit en tuff tid. En väldigt mammig son och en dotter som varit arg och ganska sur. Med rätta, hon har ju fått stå tillbaka lite med uppmärksamhet eftersom Otto varit så oerhört krävande. Vi har inte haft en storasyster som med stolthet och ömhet gått och klappat på sin lillebror. Första sex månaderna blev han ignorerad och de följande nio månaderna har han blivit attackerad.

Otto har ibland börjat gråta av rädsla bara Molly har visat sig.

Så man kan säga att storasyster har visat vem som bestämmer.

Återstår att se hur länge hon får vara herre på täppan.

Men. Och det var därför jag påbörjade detta! De LEKER med varandra. De TYCKER OM varandra. Det är långa perioder av lugn och ro och snäll lek. Det är fortfarande maktkamp om vissa saker men oftast så är det fint. Syskon. Som leker. Som skrattar. Kan det vara så att Otto har blivit en lekkamrat? Ja kanske.

Just nu njuter vi av att de är syskon som inte avskyr varandra.

En liten sten som lyfts från våra axlar.
Inte igår

2 kommentarer:

Jenny sa...

Så underbart, de stunderna gör en verkligen gråtmild. Mina killar har och har haft ungefär samma utveckling som dina, tack för att du skriver som det är, det tröstar på nåt sätt att inte bara läsa om syskonkärlek (även om jag hoppas att det fortsätter så för er nu, med syskonkärlek alltså!).

Jenny sa...

Ja det är fint när det händer, så oerhört ovanlig syn här hemma. Jag har lärt mig att inte jämföra med andra och jag stänger av när jag hör/ser/läser om storasyskon som är så puttinuttiga och söta och omhändertagande och alla mammor som berättar om hur braaaa allting går. Jag är inte missunnsam, orkar bara inte relatera till det. Syskonkärlek eller ej, just nu har vi det lugnare än vi haft det på 15 månader.