Upp som en sol och ner som en pannkaka (med lyckligt slut)

Idag var det andra gången jag var inne och smygstartade mitt nya jobb. Det ska bli så himla kul, är grymt taggad. Ska bara vänja mig vid apa-i-sardinburk-stilen på gröna linjen först. Herregud, den där avstängningen av blåa märks tydligt.

Ja. När jag jobbat klart och mött upp min bror som tagit över Otto efter Jens (livspusslet, membah!) vid lunch så tog vi en promenad in mot stan. Efter ett tag fick jag ett sms från Jens att han fått i sig jordnötter men att han var okej, detta händer nån gång per år och det brukar lösa sig av sig själv. Jag erbjuder mig att gå förbi apoteket och köpa antihistamin men Jens tycker inte det behövs så jag åker hemåt för att hämta Molly på dagis men när jag går av tunnelbanan ringer Jens och kan knappt prata eller andas. Han väntar på taxi för att åka till akuten men jag tycker kanske han kunde ringt en ambulans? Hursomhelst försöker jag ha kontakt med honom så länge som möjligt och till slut får han snabb hjälp på sjukhuset där jag sen hämtade honom fyra timmar senare. Hur synd om min man idag?

En himla kul förmiddag och en himla jobbig eftermiddag. Nu har han fått medicin och en adrenalinspruta att ha för eventuella framtida chocker.

Om det är Jens chock eller min chock återstår att se.