Förväntar mig varken sympatier, reaktioner eller nånting. Vill bara skriva av mig. Jag har nämligen begåvats med en öm och känslig själ. Jag funderar mycket, på dagarna i tankarna och på nätterna i livliga drömmar. Jag funderar på både viktiga och oviktiga saker, sånt som bara passerar och sånt som stannar en stund. Detta kan ju låta fint och vackert och drömskt men i kombination med min vilja att alltid vara alla till lags, att aldrig såra någon och att alltid vara omtyckt samt min dumsnälla sida så kan detta vara en riktig personlighetsklyvare och framförallt är det ångestframkallande.
När jag var yngre lät jag mig bli trampad på av vissa i min omgivning, lät mig manipuleras och vika mig, göra saker jag egentligen inte ville med personer jag inte mådde bra av att umgås med. Mina armbågar var inte vassa nog och mitt skinn på näsan var alldeles för tunt. Jag har gråtit många nätter och försökt att bli tuffare för att må bättre. I en strävan att må bättre och få tillbaka självförtroendet åkte jag iväg på ett år utomlands vilket å ena sidan stärkte mig enormt men vissa omständigheter under det året gjorde mig nog ännu skörare. Det finns en anledning till att jag skulle vilja kasta en hink med bajs och spyor på Bertil Hult. Om man säger så.
Som vuxen har jag som de flesta både sökt och hittat min riktiga person. Varit vilsen och inte förstått varför jag stundom mått så dåligt, analyserat och funderat och kanske slutligen förstått. Jag sätter mig själv sist i nästan alla lägen, har byggt upp en attityd att det inte spelar nån roll vad jag går med på bara jag får vara med. Inte vara utanför. Jag böjer mig, anpassar mig och försöker vara omtyckt. Detta är ju ett vidrigt personlighetsdrag och det måste ju synas så tydligt tänker jag. Det måste ju märkas hur ambivalent jag är mot så mycket. Men faktum är att det enda jag bryr mig om är hur andra har det. Jag känner av stämningar och känslor i ett rum, kan på en millisekund nosa mig till hur det är.
Allt detta har ju också lett till att jag är oerhört dålig, ja usel, på att ta emot kritik. Blir helt stel i kroppen och darrig på rösten. Kan inte stå på mig utan får gråten i halsen och det spelar ingen roll om det är nån som står mig nära som kritiserar eller om det är nån som jag aldrig träffat förut. I skolan började jag såklart gråta om nån sa till mig.
Vilken jäkla klen personlighet alltså. Och nu har jag vräkt ut och in på mig själv på nätet. För utanpå syns det aldrig hur jag mår, jag är inte den som vräker ur mig alla känslor och tyckanden. Jag vill ju fundera. Pissigt. Jag vet ju att det här är en stor brist hos mig och jag jobbar på att strunta i vad alla andra tycker men jag kan liksom inte. Jävla skit.
Som ni förstår är det mycket som rör sig i mig just nu och all min energi är slut. Jag måste göra nåt åt detta, jag förstår ju det, men förmodligen kommer jag inte ta steget än på länge. Det viktigaste för mig är att de här ängsliga och känsliga "tyck-om-mig"-dragen stannar hos mig och inte ärvs i rakt nedstigande led. Är det biologiskt eller socialt betingat? Jag vet inte. Måste fundera lite på det tror jag.
10 kommentarer:
När jag läser detta så får jag en klump i halsen! Känner igen mig i mycket av vad du skriver, jag har nog tyvärr fortfarande inte hittat mig själv som person men jag kämpar varje dag <3
Hej!
Fint och starkt skrivet. Och jag känner igen mig. Massor! Ångest och oro. Hur ska jag kunna tillfredställa alla? Så att alla mår bra. För mig spelar det ingen roll. Gör som ni känner. Vill inte gå men måste, tänk om någon blir ledsen?
Nej, det har nog inte växt bort helt. Fast både självförtroendet och självkänslan är där. För visst hänger det ihop? Det tror jag! Undrade också hur jag skulle göra för att det inte skulle gå vidare ner på min dotter. Undrar fortfarande, hon är ju bara 2,5. Men det som känns viktigt för mig är självförtroendet, självkänslan och bekräftelsen. Att man duger bra som man är. Det spelar ingen roll vad någon annan säger. Bland annat. Men i mitt fall har jag liksom kommit fram till att det nog var bekräftelsen jag saknade. Även fast jag har stor fin familj och nära vänner sen barnsben. Konstigt det där.
Och nu outade jag mig här också. Jag hejar på dig! /Ida
Oj. Vilket modigt och starkt inlägg. Hade kunnat vara jag som skrev det. Och istället för att ta tag i det på riktigt så har jag magkatarr som ständig följeslagare. Hos mig har det ärvts i rakt nedstigande led från min mamma och jag oroar mig väldigt mycket för att S är så ängslig. Har jag gjort honom så eller är det ärftligt? Ja, tydligen behövde jag skriva av mig också, men du är långt ifrån ensam i alla fall. Sen tror jag att det finns mycket bra och unikt i den här personlighetstypen, om man bara lär sig att stå upp för sig själv, men det är verkligen lättare sagt än gjort! Kram!
Väldigt fint skrivet! Känns dessutom som att det är en text om mig. Jag är dessutom bra på att bara skjuta jobbiga saker framför mig - dagtid går det jättebra, men sämre nattetid. När man ska sova kommer allt krypande på en och så ligger man i sängen med ångest. Fy!
Mycket fint skrivet! Tror nästan alla känner igen sig i det du skriver, eller i alla fall delar av det, så även jag! Jag hejjar också på dig!!! Kram
Håller med föregående talare; Mycket fint skrivet!
Jag har kämpade länge med att hitta mig själv, och kämpar fortfarande för att nå mina absoluta mål. Men ibland undrar jag om man nånsin kommer bli helt "klar" i sitt sökande.
Stor kram till dig! Tror på dig :)
Stort av dig att dela med dig av detta, det är kanske ett sätt för dig att börja ta tag i det. Har du funderat på KBT (kognitiv beteendeterapi) Jag har fått hjälp av det och jag tycker att det funkar bra för mig. Visst kan vägen vara lång innan man kommer iväg och får hjälp. Men när man får det blir det faktiskt bättre, kanske inte i första början, men ju längre tid man ger det desto bättre blir det.
Styrkande kramar från en grubblare till :)
Vi alla går kanske igenom perioder med mycket tankar och funderingar. Tack alla för fina ord! Ibland känner man sig så ensam med sina tankar, att få det bekräftat att man inte är det känns faktiskt himla bra. Kram till er alla!
Oj vad starkt och jag känner ju att det är jag som har skrivit det där. Eller att du har satt ord på det jag känner och oroar mig för och får ångest för. Jag var ju och tafsade lite på det här i ett tidigare inlägg när jag berörde lekparksscenen med pappan som norpade vår gungtur. Det är samma kärna i det - det där att våga stå upp för sig, våga markera, våga reagera och riskera att inte bli omtyckt. Jag tror det är socialt betingat, tyvärr - jag tror inte biologin har så mycket där att göra. Åh vad jag vill ge den där lilla tjejen i både dig och mig upprättelse, en stor kram och trygghet och mod att våga gå och lägga sig och inta en mycket passiv roll i våra personer. Det är ok att hon finns och är där - men hon får gärna ha en underordnad plats. Kram till dig och ditt mod att berätta.
Modigt och fint skrivet! Och jag tycker inte att du verkar vara ett dugg klen, tvärtom som vågar vara så öppen.
Skicka en kommentar