Premiär

I lördags gick Molly och sjöng på en ny låt. "Nänmoj, nänmoj - mamma sjung den!" sa hon. Jag fattade ingenting men efter en stund kom Jens på det. Manboy.

Damn you dagis. I nästan tre år klarade vi oss. Ikväll har vi för första gången lyssnat och tittat på Manboy med Eric Saade på youtube. Det är ganska häftigt när han dansar i vatten på slutet, har ni sett det?

Primörer

Och bubbel. En perfekt lördagkväll.


• iPhonebloggat •

Tofo Tofo

Igår eftermiddag flyttade barnen in hos mormor och morfar för lite mys och jag och Jens är barnfria utan planer för första gången. Helt fantastiskt. Så nu har jag tid att slösurfa lite och hittade den här helt galna grejen, såg videon igår och tyckte låten är urkass men dansen hur cool som helst. Historian bakom är lite pricken över i:et tycker jag nog.

Livet hörrni

Det bara rullar på. Barn barn barn barn barn. Och en man. Vänner? Ja just det såna finns också. Men varför träffa vänner själv när man kan träffa de med barnen. Typiskt oss morsor att göra så.
"Ska vi ses?"
"Ja gärna, parken efter dagis?"
"Perfekt!"
En farsa hade sagt såhär:
"En öl ikväll"
"Oh yes"

Barnen lever fortfarande. Höromdagen googlade jag på "tvåbarnschock" i hopp om att hitta fler som upplever att den där chocken aldrig tar slut. Alltså. Otto är så otroligt krävande för det mesta. Nu måste man dessutom vara orolig för honom för han ställer sig mot möbler och tror att HAN KAN GÅ?!?! Det kan han inte men det har han inte vett nog att förstå. Molly testar mig till det yttersta och gör allt tvärtom. Ofta tycker jag att jag hanterar det bra men ibland kan även mitt tålamod ta slut (tro det eller ej).

Idag efter dagis (ehum... förskolan) var vi i parken. Där var det allsång med Pippi Långstrump och Molly tog tag i första bästa tjej och började dansa. Jätteglad. Sen drog hon. Bort från oss. Otto fick precis mellis så det var bara att slänga i honom det sista och sen jogga efter. Vagnen kunde jag knappt se och där fanns min väska med allt. Barn eller allt, man väljer liksom alltid barn då. Sen var det rutschkana, kasta sten nerför rutschkana, bli sur, ramla i backen upp till rutschkana, byta arm på Otto (kramp), jogga efter Molly som klättrat upp på cykelkarusellen, sätta ner Otto på marken, snurra runt cykelkarusellen med åtta barn på, ta bort sanden ur Ottos mun, snurra mer, notera att Otto suger på en sten, upp med honom på armen igen, jogga efter Molly upp till nästa lekpark, försöka prata med dotter som ignorerar, lyfta upp lealös dotter från marken, ha skrikande barn som vägrar stå på ståbräda, gå själv, bara "bäja mamma", gå ner till mcdonalds (ja jag veeeet men Jens skulle jobba sent) under högljudda protester, skaka av utmattning, äta (nåja), byta blöja på Otto (lämna vagn och bord men ta med två barn in till skötbordstoan), bråka med fröken-tvärtom hela vägen hem. Väl hemma däck på golvet, bus, skratt och mys.

Jag vet ärligt talat inte, men jag tror min kropp kommer gå av på mitten snart. Längtar tills Otto lär sig gå och inte är så frustrerad hela tiden. Han kan bli så ARG. Igår kväll fick jag snällt gå och bära honom tills Jens kom hem, allt annat var värdelöst och jag kan ju inte ha honom skrikandes det går bara inte.
Och ja, det är klart Molly reagerar på det här. Hon är inte ofta såhär omöjlig men när hon vill så kan hon och då får hon ju uppmärksamhet. Men jag hade hellre gett henne lite positiv uppmärksamhet än alla dessa "nej" och "kom nu" och "sluta nu". Är så trött på mig själv.

Känns som att allt varit så negativt här inne på sistone. Oftast har vi ju det jättemysigt ihop. Vi är mycket ute och leker, sjunger och dansar, blåser såpbubblor och träffar kompisar.

Verkar som att det går bra för blogger just nu

Eh.
Nä.
Nej.
Njet.
No.

Suck.

Läskigt

Är galet sugen på pickles och saltgurka. Det har jag varit vid två specifika perioder tidigare.

Vid närmare eftertanke så är jag inte så orolig. Aktiviteten som föregås av de där perioderna har jag sagt upp abonnemanget på.

• iPhonebloggat •

Noll rutiner

Kämpar som ett djur för att försöka få till sovrutiner med Otto men det verkar helt omöjligt. Han är ju tio månader gammal snart, han borde ju verkligen ha listat ut hur han ska sova och han borde sova två gånger om dagen. Som det är nu så är han ett gnällmonster hela morgonen, somnar när vi går till dagis, sover max en timme. Vaknar och är trött och gnällig. Vaken ett par timmar. Sover nån timme till. Och sen börjar och fortsätter eftermiddagen med gnäll. Det bästa är om han kan somna en gång till på eftermiddagen men det kräver en enorm arbetsinsats och då har jag ju alltid Molly som kräver sitt. Såklart.

Är så trött på allt gnällande. Jag har lyssnat på gnäll i fem dygn konstant.

Sova eller inte sova?

Just nu är det "inte sova" för vår lilleman. Han tajmade pappans resa med en sömnstörning de luxe. Grattis till mamman som fått kämpa som ett djur för att få lite lugna stunder. Igår vägrade han somna men däckade till slut vid 22.30 när vi kom hem från myspysig grillkväll hos morbror och company. Sovmorgon! Tänkte jag nästan. Icke. Om man inte tycker att 5.45 kan klassas som sovmorgon. Men då kanske liten man vill sova extra mycket på dan istället? Inte det nej. Klarvaken och superkrävande från 13-tiden till 20.

Den trötthet jag känner nu är utanför denna värld. Och ändå sitter jag här i ett desperat försök att få en ytterst liten känsla av egentid. I natt nån gång kommer pappan hem om vi har tur, hans resor har varje gång (jag skojar inte) innefattat flygstrul av olika dignitet. Så härligt.

Nu

Har sprungit den där milen idag. Runt den här Holmen. Och vilken folkfest! Vi tokspurtade i mål och kom in på 1:05. När jag anmälde mig till loppet tänkte jag att mitt mål skulle vara att springa under timmen. När jag stod vid starten idag kände jag att jag var glad om jag orkade springa hela vägen runt. Att ladda med fyra dygn utan pappa/make och alldeles för lite träning var väl inte optimalt.

Nu sitter jag i soffan med en redig Britney-knut på huvet och leker med photobooth. Varje gång jag öppnar det programmet förväntar jag mig att Amanda Schulman ska titta tillbaka men istället är det bara glåmiga, tråkiga jag. Får väl duga då.

Tre av fem

Snart bara två dygn kvar innan pappa kommer hem. Som vi längtar. Men han är verkligen värd att åka och segla i den grekiska övärlden, är så himla glad för hans skull. Eller nåt. Det är ingen semester att ta hand om sina två guldklimpar 24 timmar om dygnet.


Badkaos igår kväll. Varför har man bara TVÅ armar? Helt värdelöst ju.

Nähä. Imorgon ska jag springa ett lopp. En mil bara. Precis vad jag behöver. Jodå.

• iPhonebloggat •

En öm själ

Förväntar mig varken sympatier, reaktioner eller nånting. Vill bara skriva av mig. Jag har nämligen begåvats med en öm och känslig själ. Jag funderar mycket, på dagarna i tankarna och på nätterna i livliga drömmar. Jag funderar på både viktiga och oviktiga saker, sånt som bara passerar och sånt som stannar en stund. Detta kan ju låta fint och vackert och drömskt men i kombination med min vilja att alltid vara alla till lags, att aldrig såra någon och att alltid vara omtyckt samt min dumsnälla sida så kan detta vara en riktig personlighetsklyvare och framförallt är det ångestframkallande.

När jag var yngre lät jag mig bli trampad på av vissa i min omgivning, lät mig manipuleras och vika mig, göra saker jag egentligen inte ville med personer jag inte mådde bra av att umgås med. Mina armbågar var inte vassa nog och mitt skinn på näsan var alldeles för tunt. Jag har gråtit många nätter och försökt att bli tuffare för att må bättre. I en strävan att må bättre och få tillbaka självförtroendet åkte jag iväg på ett år utomlands vilket å ena sidan stärkte mig enormt men vissa omständigheter under det året gjorde mig nog ännu skörare. Det finns en anledning till att jag skulle vilja kasta en hink med bajs och spyor på Bertil Hult. Om man säger så.

Som vuxen har jag som de flesta både sökt och hittat min riktiga person. Varit vilsen och inte förstått varför jag stundom mått så dåligt, analyserat och funderat och kanske slutligen förstått. Jag sätter mig själv sist i nästan alla lägen, har byggt upp en attityd att det inte spelar nån roll vad jag går med på bara jag får vara med. Inte vara utanför. Jag böjer mig, anpassar mig och försöker vara omtyckt. Detta är ju ett vidrigt personlighetsdrag och det måste ju synas så tydligt tänker jag. Det måste ju märkas hur ambivalent jag är mot så mycket. Men faktum är att det enda jag bryr mig om är hur andra har det. Jag känner av stämningar och känslor i ett rum, kan på en millisekund nosa mig till hur det är.

Allt detta har ju också lett till att jag är oerhört dålig, ja usel, på att ta emot kritik. Blir helt stel i kroppen och darrig på rösten. Kan inte stå på mig utan får gråten i halsen och det spelar ingen roll om det är nån som står mig nära som kritiserar eller om det är nån som jag aldrig träffat förut. I skolan började jag såklart gråta om nån sa till mig.

Vilken jäkla klen personlighet alltså. Och nu har jag vräkt ut och in på mig själv på nätet. För utanpå syns det aldrig hur jag mår, jag är inte den som vräker ur mig alla känslor och tyckanden. Jag vill ju fundera. Pissigt. Jag vet ju att det här är en stor brist hos mig och jag jobbar på att strunta i vad alla andra tycker men jag kan liksom inte. Jävla skit.

Som ni förstår är det mycket som rör sig i mig just nu och all min energi är slut. Jag måste göra nåt åt detta, jag förstår ju det, men förmodligen kommer jag inte ta steget än på länge. Det viktigaste för mig är att de här ängsliga och känsliga "tyck-om-mig"-dragen stannar hos mig och inte ärvs i rakt nedstigande led. Är det biologiskt eller socialt betingat? Jag vet inte. Måste fundera lite på det tror jag.

Ska jag?

Eh. Tror inte det.

• iPhonebloggat •

Kärlek

Idag har vi varit gifta i två år.

Nä vafan...

Inte så kul just nu men livet pågår i hundranitti och jag har fullt upp att hålla i mig för glatta livet. Den här veckan har Molly varit hemma (hosta och feber i början av veckan) och vi har varit ute mest hela tiden. Igår en underbar dag på 4H-gård och sen röj i vasaparken. Otto är på väg att lära sig krypa och han pendlar mellan frustrerad ilska och upplyftande glädje. Ikväll drar vi ut till hoodsen och firar lite Valborg med fina kompisar.


So long!

• iPhonebloggat •

Tack mama

Nu vet jag vilka galgar jag ska bunkra upp med.



• iPhonebloggat •

Hostbarnet

Äh. Skrev ett långt och pisstrist inlägg om pisshostan från helvetet. Tar min hostunge och går och lägger mig nu, inatt är hon preppad med Alvedon. Så kanske vi får sova.

Febern är i alla fall borta nu.





Fyra små vårskor i vagnen idag.

• iPhonebloggat •

En helt vanlig tisdag

Molly håller temperaturen uppe runt 39 så vi softar. I morse tog vi en promenad runt halva holmen, båda barnen vakna hysandes agg mot att få solen i ögonen. Mamman njöt. Väl hemma åt vi lunch och när båda kidsen sov passade jag på att tvätta ett gäng fönster. Bara sådär.


Otto hade på sig en amerikansk jumpsuit. Hur söt?


Kan ni gissa vad det blev till middag? Pasta puttanesca. Vi kör numera Jennys matkasse, med egengändig veckomeny och inhandling. Värt varenda krona.

• iPhonebloggat •

Rosado

Den här flaskan white zinfandel är går inte att finna i detta land men är så god att den är värd en tur runt halva jorden. Eller i mitt fall, en vända till Fridhemsplan. Hepp.


• iPhonebloggat •

Borta bra men hemma är svårslaget!

Hemma igen efter vår Gävle-Vemdalen-Gävle-påskhelg. Molly har haft skidpremiär. Otto har rekordsovit i vagn. Det har varit varmt som varmaste sommardagen. En riktigt härlig påsk med familjen i fokus. Underbart!

Med oss hem fick vi host-och-feber-bacillen. Eller ja, bara två-komma-fem-åringen men ändå. Bara att ställa in mysig fika imorgon och förbereda oss på ett par dagar på hemmaplan. Otto vinkar och klappar händerna för fullt. Älskar den här bebisperioden, glada ungar som klappar händerna och visar små bissingar i sitt stora leende ansikte är nog bland det gulligaste jag vet.

Även barnen tyckte det var skönt att komma hem idag. Hem. Ett underbart ord och ställe.

Sådärja!

Nu är det påsk i fjällen. Backen är slush och solen skiner.


Igår var det premiär för Molly på skidor. Liften var roligast.


Otto softar mest. Åker lite vagn, äter och klappar händerna för fullt.


Glad påsk från di svenska fjälla!

• iPhonebloggat •