Otto 1,5 år

Igår fyllde Otto 1,5 år och eftersom det här från början var en gravidblogg som blev en Molly-blogg men som av någon anledning aldrig riktigt blev en Otto-blogg tänkte jag ändå dedikera en liten kvart åt vår lillebror. Han som faktiskt fyllde 1,5 år igår.

Otto, vårt lilla monster. Han som först vägrade komma ut i världens varmaste juli 2010. När han var fyra veckor gammal flög han till Mallis med hela klanen (och sen dess har han varit i Spanien ytterligare tre gånger men det är en helt annan historia).

Livet började med semester men fortsatte i vardagen med att hämta och lämna Molly på dagis. Ganska snabbt visade han sitt temperament och sin otålighet. Det enda som dög var i mammas famn och jag kan räkna stunderna han softat i sin egna lilla värld. Osoft, är ett bra ord. Det som funkade bra var att sova, både dagtid och nattetid. Vilket nog var räddningen.

På GranCan, 8 månader

Jag såg hans ilska som en fas. "Det blir nog bättre när han lär sig ta sig fram", sa vi här hemma. Det blev det inte. "Ja, men han vill ju kryyyyypa". Det ville han nog men han blev inte gladare. "Han vill ju kunna gå. GÅ!" sa vi sen. Och gick gjorde han, och argare blev han.

1-årsdagen i Spanien

Så jag gav upp hoppet om att vi skulle få en till soft rackare. Otto är född med temperament och jag kommer väl få ha honom på höften tills han flyttar hemifrån. Jag kapitulerade. Men så hände det magiska när han var drygt 17 månader. Det magiska stavas dagis. Helt plötsligt gillar han att vara hemma och leka. Han kan sitta och pyssla i lugn och ro här hemma, skrota runt lite, softa (!), plocka med lite saker, leka med dockan och köra med bilarna.

Så här är han. Vår lilla dagiskille. Ett och ett halvt år. Vinkar, pekar på kroppsdelar, älskar att dansa (Televinken, bästa!) och börjar formulera sitt eget språk. Han säger mamma, babba, tack tack, katt, hej, glass. Men mest mamma. "Otto - kan du säga Molly?" -mamma! Molly och Otto är det fortfarande hatkärlek mellan. De kan skratta tillsammans, jaga varandra och busa men det vänder fort som blixten. Otto försöker bitas ibland (mitt värsta) och Molly puttas. Men det blir mer och mer kärlek och mindre hat... Går ju åt rätt håll.

Kan sammanfatta de senaste 1,5 åren som den jobbigaste perioden i hela mitt liv. Tålamodsprövande. Frustrerande. Och lite inlåst. Jag har aldrig varit så trött och jag har aldrig känt mig så komplett. Men framtiden känns så himla positiv, det här att vi har börjat jobba och barnen gillar dagis så mycket har verkligen fått mig att må SÅ mycket bättre. Vi gjorde det! Vi fick två fina barn och nu kan jag på riktigt säga att det är ROLIGT! Otto - vi älskar dig så himla mycket och du är verkligen de 25% som vår familj saknade.