Sånt man minns

När jag var sex och ett halvt år satt jag och väntade på att barnprogrammen skulle börja en vanlig lördagmorgon. Jag kommer aldrig glömma hur arg jag blev och hur jag klampade upp för trappan för att väcka mamma eftersom barnprogrammen var inställda bara för att en "gubbe hade blivit skjuten".

Den 11 september för tio år sen satt jag i datasalen i min nya stad Göteborg, på min nya utbildning, och fick ett upprört samtal från mamma som då befann sig på Rivieran. Jag visste med en gång att världen aldrig skulle bli sig lik och jag kommer aldrig glömma hur tyst det var i min nya stad, hur tyst det var på den fulla spårvagnen på väg hem till mitt rum jag hyrde.

Och jag kommer aldrig glömma att jag på min sons allra första födelsedag satt på ett McDonalds utanför Nimes och öppnade Aftonbladets hemsida med den ofattbara nyheten. Det är otäckt och overkligt och så himla sorgligt. För varje liv som rycktes bort finns en hel familj av makaber sorg.


• iPhonebloggat •

Otto 1 år!

Grattis finaste lille killen på din allra första födelsedag!

När Otto kom till oss

Idag för ett år sen hade vi fått tid för igångsättning. Stockholm kokade. Förlossningssalarna var överfulla. Vi hade fått instruktioner att ringa in till SöS klockan 12 för besked, men då blev vi ombedda att återkomma klockan 14. Ringde igen, fortfarande fullt och de sa att de skulle ringa mig när de hade frigjort plats för oss. Vi hängde på mamma och pappas terrass och vid 17.30 bestämde jag mig för att gå och vila en stund. Hade precis lyckats slappna av och nästan somna när de ringer vid 18 och säger att vi är välkomna. Helt overkligt. Vi lämnade Molly och åkte in.

Vid 23 hade jag legat med CTG ett bra tag och de började sätta igång förlossningen. Vid 01 var värkarna igång med besked och jag minns knappt att jag andades fram till 04 då jag fick en epidural på rekommendation av barnmorskan. Det var som att återse livet, att ha värkar i fem timmar utan paus är inget man direkt sparar energi på. Här nån gång kom också det första regnet på flera veckor och jag bad Jens öppna fönstret till rum 7 på vid gavel för att få in massor av fräscht sommar-regns-syre. Nåväl, fick gå upp och kissa och sen gå och lägga mig och vila. Nån timme senare tog de hål på hinnorna och då började nästa resa, avslutningen. 9.52 kom han ut, vår stora lille kille som faktiskt hette Frank i ett dygn innan vi gav med oss och insåg att det var OTTO som hade kommit till vår familj. Så självklart.

Nu har det gått ett år av obeskrivlig kärlek.

Dagarna är dagarna...

För ett år sen gick jag och kände mig som en karaktär i måndag hela veckan. Varje kväll när jag gick och la mig så tänkte jag att kanske inatt... men så vaknade jag varje morgon med samma stora mage. I år är det en annan känsla - lite bättre med tanke på att frustrationen inte finns där - för vi vaknar till vårt sommarparadis igen och igen och igen. Det är mysigt och enkelt, vi äter när vi är hungriga, barnen får leka i sanden med mormor och morfar, vi badar massor och ja... Inte så mycket mer. Jag och Jens har hunnit med två löprundor i morgonsolen vilket är helt otroligt med tanke på hur mycket min kära make avskyr jogging. Nu laddar vi för vår lillkilles ettårsdag på fredag och det faktum att jag och Jens samma dag tar vår spanska lilla hyrbil bort mot Italien för ett liguriskt/svenskt/arabiskt bröllop.

Just det. Vi har ju åkt hit till Costa Blanca i 23 år nu och i princip aldrig varit med om att det varit några brännmaneter men i förrgår blev jag rejält bränd på båda vaderna i knädjupt vatten och idag (på en annan strand) var det massor av maneter (både brännande och icke-brännande). Grymt irriterande. Ont gjorde det också, sabla ting. Så nu ska man oroa sig för både stark sol OCH manetjäklar för barnens skull...

Lego 110720

El Portet

• iPhonebloggat •

Lego 110719

Dagens Lego-bild, schnyggt va?

• iPhonebloggat •

Fiskebyns kyrka

Mitt i, och högst uppe i vår spanska lilla fiskeby står en magnifik katolsk kyrka. Varje år vid påsk tågar byns män runt med kyrkans Madonna som sedan får åka ut på en liten medelhavstur. Molly har varit oerhört fascinerad av kyrkklockan som slår varje kvart och i förmiddags gick vi dit och tittade om det var öppet, vilket det var. Storslaget, majestätiskt, monumentalt och fridfullt.



• iPhonebloggat •

Min datorplats

För första året har vi wifi i lägenheten vilket underlättar för en smått internetberoende jag. Idag sitter jag och letar efter hotell längs cote d'azur eftersom jag och Jens ska bila till Ligurien på fredag för att gå på bröllop. Vi tar en solfri förmiddag men är snart på stranden igen.

Apropå stranden så är Otto ensam om att ha solskyddskläder. Alla spanjorer slänger konstiga blickar åt vårt håll. Molly smörjer vi med ett tjockt lager 50 och sen en baddräkt på. Min taktik var 20 första dan men då hände absolut ingenting, igår körde jag 12 och det gav minimalt resultat så frågan är om man ska gå ner till 8 idag? Åh vilka svåra beslut man måste fatta hela tiden...

Vid Medelhavet

Vi steg upp klockan 03 i fredags morse. Idag är det söndag och vi åkte från stranden klockan 18.30 och då var det 32 grader. Jag ÄLSKAR värme, den svenska sommaren kan bita sig i rumpan för inget slår den spanska...


• iPhonebloggat •

A nice day for a white wedding

Vi var på bröllop igår och jag vet inte om jag kan finna ord för hur magiskt det var. Brudparet, vädret, platsen, skärgården, maten, festen. Okej, jag var lite ur mina gängor efter veckans influensa men jag tog några små varv på dansgolvet innan jag gav upp (förmodligen först av alla) vid halv två. Ni ska få se en liten hint av den finaste brudklänningen jag någonsin sett (and it's a Vera Wang).

Efter middagen höll brudgummen ett tal som fick tårarna att rulla nerför mina kinder. Och jag gråter aldrig på bröllop eller åt tal. Aldrig. En fantastisk dag och en avkopplande hotellnatt för det här lilla föräldraparet. Ungarna har fått busa sig utmattade med sin farmor och farfar under tiden!

Som sig bör, fick både jag och Jens oundvikligen rejäla flashbacks från vårt bröllop. Jag hade på mig (de skyhöga) skorna jag gifte mig i och utgångsmarschen brudparet hade valt var inspirerad av vår inmarsch - Etta James 'At Last'.

Midsommar 2011

Har äntligen tömt systemkameran på bilder. I år gjorde vi midsommar till family business och åkte på en dagsutflykt till Grinda. Spännande båtfärd för Molly, mysig picknick och lite dans runt stången. Dagen toppades med att vi såg en hund gå runt med Ottos napp i munnen. Den enda vi hade med oss. Och eftersom våra barn är, och alltid har varit, något av napp-konnesörer så funkade ju inte Esska-napparna som jag kunde köpa i den lilla skärgårdshandeln. Så båtresan hem fick helt enkelt genomlidas med lite Otto-skrik. Hepp.

En lugn och rejält mysig midsommar. Att vara bara vi är inte så bara.